Jennifer

Dom bara står där och skriker, skriker på mig. Den största fegisen någonsin.

Men det är väl inte så farligt? Det kan ju inte bli värre än vad det redan är.

Ska jag våga, ska jag våga göra det jag är mest rädd för?

Att stå här och darra tjänar ju ingenting till.

Lika bra att göra det så är det över.

Det var de första tankarna som dansade runt i huvudet på mig.

Men ändå står jag bara där.

Bara låter tankarna flyga iväg, bort från allt.

Ut mot stilla havet, bort mot horisonten.

Nej, nu måste jag skärpa mig, var den andra tanken.

Den andra tanken som liksom bara poppade upp i huvudet,

som alla andra tankar.

Dom bara skriker mer och mer, men jag står kvar.

Står kvar där, högt uppe på klippan.

Vågar inte ta ett steg till, då kanske jag ramlar.

Är det någon som tar emot mig om jag gör det?

Finns det någon som skulle märka det?

Jag vågar inte testa, vågar inte göra ett misstag jag inte kan ändra på sen.

Däför bara står jag där. Högt uppe på klippan, och låter tankarna flyga iväg.

Undrar om dom går om jag hoppar?

Eller om dom fortfarande kommer stå där.

Med sitt hånflin och sina stora, välmusklade kroppar.

Ska jag våga, ska jag våga gå fram till dem och säga nej?

Nej, jag vågar inte, tänk om de puttar mig över kanten?

Tänk om de slår ner mig?

Därför står jag kvar, rör mig inte en millimeter.

Fötterna är som fastklistrade i marken.

Armarna känns tunga och i huvudet snurrar det miljoner tankar.

Tankar om vad som sker efteråt, tankar om vad de andra ska tro.

Men hoppa då fegis, eller är du döv?

Hoppa då, eller törs du inte?

Vill du låna min mobil och ringa mamma?

Din kära lilla mamma som kommer och skyddar dig.

Jag känner tårarna komma, de rinner ner för kinden.

En efter en, som en parad av glasklara vattenropper faller de sakta mot marken.

De vet så väl, de vet så väl att Adams mamma är sjuk.

De vet så väl att hon inte kommer.

Hur mycket Adam än skulle vilja, med Adams mamma kommer inte.

För hon kan inte.

Adam stänger av öronen.

Blundar och önskar att han vore hemma, hemma och utom all fara.

Han tittar igen, han står fotfarande kvar, med fötterna på exakt samma punkt som innan.

Han sluter ögonen igen och låter vinden vina om honom, låter all rädsla och all ilska rinna ur honom.

Han står där länge, bara väntar på rätt ögonblick.

Han hoppar!

Han faller rakt ner, ner mot vattnet, det glasklara blå havet.

Känner hur han kommer närme.

Kännder fötterna landa med ett enormt plask i vattnet.

känner hänerna ta tag i benen, känner känslan av iskallt vatten skölja över huvudet.

Känner vattnet tränga in i öronen och upp mot huvudet.

Börjar simma, fort och huttrande tar han sig upp på land.

Chockade av händelsen står de stora kllarna och stirrar.

En av dem sättersig ner. Och Adam, Adam sitter på bryggan och blundar,

känner vinden i håret, huden knottrar sig.

Tittar upp mot klippan. Mot den enorma klippan på 10 meter, minst!

All rädsla är borta, ilskan lämnade han kvar där på klippan.

Han tänker aldrig mer gå dit, aldrig mer tänker han hoppa.

Han reser sig och går mot land.

Han ser de stora killarna, som fortfarande bara stirrar på honom.

han som satt ner har rest sig upp.

De går mot honom, Adam börjar klä på sig.

De går fram mot honom, och Adam känner hjärtat dunka hårdare

och håradre ju närmare de kommer.

De ställer sig framför honom.

Han skakar, men de säger ingenting.

Tillslut när Adam vänder sig om för att gå, tar den största och starkaste killer tag i honom.

Han känner hur all rädsla, all rädsla som var som bortblåst på bryggan,

kommer tillbaka, han börjar skaka hysteriskt och blundar i hopp om bara et slag.

Men killen slår honom inte, istället tar han hans hand och skakar den,

vänligt och tacksamt. Bra jobbat grabben, riktigt bra jobbat!

De vänder sig om och går. Men Adam står kvar.

Han kan inte röra sig, hände det där?

Skakade han hande med den värsta mobbaren av dem alla?

Och han slog honom inte. Han puttatde inte ens till honom, inget elakt ord, ingenting.

Chokad börjar Adam gå hem. Hem mot tryggheten.

Men aldrig, aldrig ska ha glömma den här dagen.

Av: Jennifer Gustavsson

Den här novellen är skriven utav mig, och jag vill inte att ni kopierar den.